Hon heter Ali Santarlasci och kampanjar för att representera det fjärde distriktet i vår stads så kallade City Council.
Vartannat år i november återkommer detta underhållande spektakel: lokalvalet, kuggen i amerikansk demokrati. Under ett par månader driver ett 20-tal kandidater president-liknande kampanjer i miniformat för att övertyga de cirka 10 000 väljarna här i Newburyport om sin förträfflighet. Två tampas om rollen som mayor (borgmästare) medan övriga vill ta plats i stadsfullmäktige.
Det är den typ av tillställning där konspirationsteorier frodas, det lokala Facebookforumet osar av vilda rykten, och de gamla uvarna som bott här sedan Christopher Columbus dagar grymtar om att allt var bättre förr, innan de där förbaskade nykomlingarna drog in med sina tjusiga SUVs och krav på de finaste av skolor till sina barn.
Ingen skyltar med sin partibeteckning. Därför kommer min hippievän Mary att rösta på samma kandidat som Trump-fantasten Phil, två ytterligheter som i vanliga fall vill kasta varandra utför ättestupan.
Till årets kategori av tokstollar hör kandidat Robert Germinara som vid flera tillfällen blivit osams med rättvisan. På hans cv finns en misstänkt stöld av en tankbil (han blånekade när den återfanns på hans tomt) och ett sex månader långt fängelsestraff för att ha dödshotat en granne som hade mage att ploga upp lite snö på hans garageuppfart. Visst förtjänar alla en andra chans men den behöver inte vara som folkvald, kommenterar en mer sansad medtävlande i ett e-mail till oss väljare.
I ett annat hörn av staden smider kampanjchefen för nuvarande borgmästaren Donna Holaday planer mot motståndaren, en pensionerad polis som åtnjuter stort stöd bland de gamla uvarna tack vare sin förmåga att motsätta sig allt som andas utveckling. Min vän berättar att denna bromskloss uppges ha en älskarinna och dessutom gillar sadomasochistiska sajter på Facebook utan att inse att alla sidorna nu prydligt listas på hans konto. Hon har tagit en skärmbild för att dokumentera den potentiella skandalen (en tid senare städas som väntat alla spår bort från hans sida).
Givetvis ingår även de obligatoriska anklagelserna mot meningsmotståndare om vandalisering och stöld av skyltar som folk sätter upp för att visa vem de håller på. I år lades dessutom en kontroversiell nyhetsartikel om hatbrott till handlingarna när Dr. Mahmoud upptäckte att hans banderoll fått en stor reva under natten.
Den gode doktorn blev egentligen utslagen i preliminärvalet till borgmästarposten men vägrar ge sig och kampanjar trots att hans namn inte finns med på valsedlarna. I ett märkligt svamlande utskick anklagar han borgmästaren för mygel och utmålar Newburyport, där fortkörning utgör polisens största huvudbry, som en stad i brant utförsbacke, plågad av inbrott och överfall. Ingen förutom ett fåtal invigda förstår vad han pratar om.
Efter otaliga dörrknackningar, drivor av kampanjbroschyrer, flera TV-debatter, och otaliga sammandrabbningar mellan nykomlingar och uvar på sociala medier, höjer kandidaterna och deras supportrar sina skyltar i skyn en sista gång utanför vallokalerna.
– Ska inte du rösta? frågar jag maken.
– Vadå? svarar han. Är det val?