Innehavet av den mytomspunna drycken skulle återge mig min status, så var min plan. Enligt skolgårdens tillförlitligaste källor behövdes det bara en liten slurk för att man skulle bli ”så jävla packad”.
Det här var vid en tid då starkvaror inhandlades på systemet där bistra biträden langade upp de begärda varorna på en disk. Lokalen var lika sprallig som en passkontroll och signalerade tydligt att det inte var en serviceinrättning, det handlade om myndighetsutövning. Kunderna lämnade lokalen med flaskor i omärkta påsar och en diffus känsla av skam.
Inställningen till alkohol var en besynnerlig röra av snäv moralism och frustande spritromantik. Att ta sig en hutt en vardagskväll var otänkbart, det var ett tydligt tecken på missbruk och socialt förfall. Men när helgen kom gällde helt andra regler, då hördes snapsvisor i slott och koja och ve den som spottade i glaset. Lördag kväll skulle det supas, och det rejält, veckans höjdpunkt var att bli full.
På charterresorna släppte alla hämningar. Horder av uppsluppna svenskar söp sig bortom alla horisonter medan de oavbrutet gaggade om vilka spritsorter de skulle köpa taxfree på vägen hem. Efter en vecka vacklade de molokna ombord på planet, som fångar på väg hem efter en permission.
Där hemma väntade novembergrå vardag och uppbyggliga tv-program. Man kan bara förstå helgsupandets dragningskraft om man påminner sig hur tråkigt Sverige var i början av 70-talet. Sammanbitna män i trenchcoat och murriga yllekepsar som stämplade in klockan 7.13 varje morgon. Arga skyltar med ”får ej beträdas” och ”vid vite förbjudet”. Lyckan över en Toblerone eftersom den bara kunde köpas utomlands.
Vi unga fick förvirrande signaler från vuxenvärlden. Alkohol var både farligt och fantastiskt. Jag var egentligen inte så lockad av att bli berusad, ändå minns jag allt så tydligt: Mellanölen i Rigelloflaskor, den första Villafranchan langad av en alkis i Stolplyckan. Att avstå var inte ett alternativ.
I dag tycker jag att det är lättare att förstå svenskarnas knepiga förhållande till alkohol. Bakgrunden är allvarlig, Sverige är ett land där alkoholism trasat sönder människors liv i århundraden. Vår alkoholkultur har alltid varit en vinglig balansgång mellan efterlängtad uppsluppenhet och hotande missbruk.
Många människor fastnar fortfarande i missbruk. Men vardagsvanorna har förändrats, svenskarna har blivit världsresenärer och alkoholen har mist lite av sin laddning. Vi shoppar vin på systemet och unnar oss gärna ett glas mitt i veckan. Alkoholromantiken med sitt sociala tryck ”drick nu för fan din jävla festförstörare” är inte lika stark. Unga människor känner sig fria att själva bestämma om de vill dricka eller inte, och vi konsumerar mindre än vi gjorde då. Kanske har vardagen blivit lite roligare, och driften att fly från den har minskat.
Stroh-rommen hade tyvärr inte avsedd verkan. Jag föll heller inte för trycket att trimma min Puch Dakota. Och plötsligt en dag var allt det där oviktigt.