Att påstå att Gubben är oförsiktig med sanningen låter väldigt elakt. Men låt oss säga att han är flexibel med den. Hans praktlögn på det där Badehotellet i somras tog ändå priset.
Det var i Rødvig på Sydsjälland. Ökenhettan hade Skandinavien i ett svettigt järngrepp och manorkade knappt röra sig en meter.
På Badehotellet blev vi anvisade ett rum på tredje våningen. De branta traporna knarrade, och Gubben knorrade. Hans knän har gjort sitt och ska bytas ut.
Väl inne på det trånga lilla rummet, med en fönsterrad mot söder, var hettan olidlig. Rummet var som en smal korridor, med snedtak, och för att nå innersta platsen i dubbelsängen var man tvungen att krypa från fotänden.
”Nej. Det här går inte”, fräste Gubben och gick ner till receptionen igen.
Efter en stund kom han upp och berättade att vi skulle dricka vin i hotellets trädgård i väntan på att ett eget litet hus på gården skulle iordningställas åt oss.
– Va? Hur sjutton gick det till? Hotellet är ju fullbelagt.
– Ja, men jag förklarade att jag är helt nyopererad. Att jag nyligen har bytt ut knälederna, i båda benen samtidigt, och att jag omöjligt kan ta mig upp och ner för de där trapporna.
– Du har ju inte ens kryckor!
– Nä. Jag måste komma ihåg att gå riktigt illa medan vi bor här.
– Du ljög alltså, bara sådär, rakt upp och ner!?
– Njae, ljög och ljög. Jag tog ut sanningen i förskott kan man säga. Jag ska ju opereras så småningom, även om jag inte fått någon tid än.
Över en flaska vin i Badehotellets trädgårdsservering identifierade vi seriens karaktärer bland hotellets övriga gäster. Där har vi grosshandlare Madsen. Nu serverar Fie kaffe till de ständigt småträtande systrarna Fjeldsø och se – här kommer kvinnokarlen herr Weyse i egen hög person.
Gubben behövde gå på toaletten. ”Glöm nu inte att halta rejält! På båda benen!” påminde jag honom. ”Ägaren kan ha ett förflutet som ortoped och genomskådar dig annars” varnade jag honom.
Han gick mot toa i ultrarapid. Så eländig var hans gång att några av gästerna medlidsamt log tröstande mot honom. Men under själva pinkandet glömde han bort sin värk och återvände till bordet med samma spänst i stegen som en väldrillad soldat.
På kvällen blev det värre, möjligen i takt med att promillehalten i knälögnarens blod steg.
Ju längre kvällen led desto svårare hade Gubben att minnas sitt mycket stora och nyligen genomförda kirurgiska ingrepp.
När han återvände till den fullbelagda matsalen efter ännu ett toalettbesök såg jag genom en glasvägg hur han återigen gick som vanligt.
Jag viftade stort med armarna från vårt bord nere i matsalens ena hörn.
– Va? mimade han, och slog frågande ut med armarna. Vad gastar och viftar du om?
Nu ställde jag mig upp så att han skulle se mig, över alla middagsgästers huvuden. Jag pekade demonstrativt ner mot mina egna knän och artikulerade så stort och tydligt – men tyst – som jag bara kunde:
– MEN HALTA DÅ, FÖR FAN!