Marianne Bergström skriver till spalten om användningen av han i stället för honom. ”Jag träffade han på stan” till exempel. Det verkar ha eskalerat, skriver hon.
Har detta blivit vanligare och är det alls ett problem?
Här måste man dra en gräns mellan tal och skrift. Den här användningen av han som objektsform ("jag såg han") är vanlig i både norrländska och sydsvenska dialekter, men också i stadsspråk, särskilt hos ungdomar. Att försöka påverka talspråkliga varianter av den här typen är ingen vits med. Dessutom vore det ganska ofint.
I skriftspråk finns däremot skäl att hålla sig till en etablerad form som det inte råder några delade uppfattningar om. Man bör alltså skriva "jag såg honom".
Någon språklig förflackning som har kommit med tiden handlar det dock inte om. Snarare tvärtom faktiskt. Långt tillbaka, i fornsvenskan, var "han" en ackusativform och det var då helt korrekt att säga "jag såg han". Så småningom tog "honom" över.
Rester av det här bruket finns i uttryck som "jag såg’en" (honom) och "jag såg’na" (henne). I de fallen är ’en en kortform av han och ’na kommer av de gamla orden "hana" eller "hona". De formerna hör i dag enbart till talspråket, där de är vanliga. Men för flera hundra år sedan, till exempel i Gustav Vasas bibel från 1541, var de vanliga också i skrift.
Så dagens användning av "jag såg han" kan på så sätt sägas knyta an till en mycket gammal språklig tradition.