Förra veckans fråga om ordet gensolen gav många svar. Vårblommor kan stå i vårsolen, var det exempel jag tog upp. Det verkar vara ett av dessa ord som används i det levande språket, men som inte har hittat sin väg till ordböckerna. För många är det ett självklart ord och flera reagerar med förvåning på att det inte skulle vara allmänt känt.
Några är inne på att det handlar om solen på just våren eller vårvintern. En lågt stående sol som bländar, verkar ofta vara innebörden. För andra förefaller det mer allmänt syfta på stark sol. Håkan och Lotta Lind till exempel – genuina östgötar enligt egen utsago – uppfattar innebörden som stekande sol. Lennart Sturesson i Västervik berättar att hans svärfar varnade för att låta träbåten ligga i ginsolen så att borden gistnade och öppnade sig.
Geografiskt är spridningen god. Blackstad i Småland, Motala, Borghamn, Döderhults socken utanför Oskarshamn och Västerviks skärgård är några av de platser läsare refererar till.
Ordets ursprung är inte så lätt att reda ut, just eftersom det i allt väsentligt verkar höra till talspråket. Flera tänker sig dock att det har att göra med gen i betydelsen kortaste, rakaste vägen till målet – som i genväg alltså. När solen går rakt på sitt mål, så att säga. En tidigare stavning av gen var gin eller gijn, vilket stämmer med den stavning som ett par läsare skulle föredra, nämligen ginsolen.
Eller, tänker sig andra, så handlar det om förleden gen- i betydelsen mot, som i gensaga. En koppling kan då finnas till motsol, resonerar Stephan Feuk, Motala.
Det definitiva svaret är nog svårt att hitta, men jag tackar så mycket för alla intressanta pusselbitar.