En läsare skriver att han kommit att acceptera många språkliga förändringar i takt med att han läser till exempel denna spalt. Men en sak vill han hålla fast vid: att det heter ”större än jag” och inte ”större än mig”.
Det är nog ganska illustrativt. Frågan är en av de mer efterhängsna i språkdiskussioner.
Argumentet för den förstnämnda varianten är att det handlar om en satsförkortning, att det finns ett utelämnat ”är”: större än jag är.
I själva verket kan man anlägga olika perspektiv och landa i slutsatsen att båda är fullt rimliga grammatiskt sett. I ”större än mig” fungerar "än" som en preposition, varför objektsformen ”mig” är korrekt, lyder argumentet för den varianten. Man kan rent av hävda att det uttrycket har en fördel då det är fullständigt. Om detta kan man läsa i till exempel Språkriktighetsboken.
Många har fått inpräntat i sig i skolan att det ska heta ”större än jag” och håller fast vid det. Men det är en regel som aldrig har vilat på stadig och genomtänkt grund.
Det kan vara en tråkig insikt att det man en gång lärt sig inte har någon relevans, och där någonstans ligger nog förklaringen till att saken engagerar så pass. Frågan har också en typisk antingen-eller-karaktär som inbjuder till bestämda ståndpunkter.
Rekommendation måste alltså bli att läsaren överger också denna språkliga käpphäst.
Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostgotamedia.se