De sista raderna i "Doktor Glas":
"Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften.
Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla."
Då och då framförs synpunkten att man inte får börja en mening med och. Men det får man, vilket det citerade stycket ur Hjalmar Söderbergs roman från 1905 visar. Det är för övrigt ett vanligt stildrag i romanen, ofta inleder "och" till och med nytt stycke.
Varifrån kommer då uppfattningen om det förbjudna och? Troligen från skolans värld där det kan vara en praktisk tumregel att hålla sig till. Många "och" i början på mening blir monotont. Med ökad erfarenhet och växande känsla för stil finns däremot inga skäl att hålla fast vid regeln.
Invändningar hörs ibland också mot ordet men som början på en mening. Samma sak där, det finns inga starka argument för att aldrig börja en mening med men. Viss försiktighet kan ändå vara klokt. Flera men i följd fungerar inte så bra och ofta uppnår man en bättre effekt utan ordet.
Avslutningsvis någonting annat. Siw Bojman frågar om ordet slummernäst, med betydelsen snopen, dragen vid näsan. Hon har hört det hos en person född 1904 i Norrköping men hittar ingen uppgift om det i böcker eller på nätet. Någon som vet mer? Hör av er!