Böjningen av vissa verb ter sig ofta underlig numera, tycker Ronnie Nilsson i ett brev till Språkspalten. Lysa och smälla är två exempel han tar upp.
I båda fallen medger ordlistan viss variation. Lysa–lyste/lös–lyst, respektive smälla–small/smällde–smällt. Formen lös betecknas dock som en dialektal variant.
Den allmänna tendens som finns verkar vara att den svaga böjningen av verb är något på frammarsch. Ett exempel som dyker upp i olika sammanhang är simma, där simmade och simmat tränger ut sam och summit. Som alltid med språkfrågor är det förändringar som väcker uppmärksamhet – det alla är överens om tänker vi inte på. Former som sam och summit har ändå ett slags poetisk charm, tycker jag.
Vid sidan av en eventuell förskjutning i den riktningen kan man konstatera att nya verb alltid får svag böjning: vabba–vabbade–vabbat till exempel.
Vissa böjningar är självklara, men för ganska många verb är olika former tänkbara – vilken som dominerat har också varierat över tid. Att säga något generellt är därmed svårt.
Benämningarna starka och svaga verb kommer för övrigt från den tyske författaren och språkforskaren Jacob Grimm. Tanken var att starka innebar svåra att böja, och vice versa.