Biskop Martin Modéus i Linköpings stift har i dagarna gett ut sitt ”Herdabrev” i form av boken ”Levande tillsammans med Kristus.” Herdabreven har sina utgångspunkter i Nya testamentets tre brev till herdarna/föreståndarna för församlingarna.
Martin Modéus Herdabrev bör få en betydligt större läsekrets än kyrkans anställda och förtroendevalda. Jag är själv förvisso medlem i Svenska kyrkan, men inte över sig störande religiös och lätt skeptisk till de partipolitiska delarna av kyrkans inre liv. Herdabreven tar mig emellertid med storm.
Så gott som varje sida i Martin Modéus skrift är impregnerad med kärlek, glädje och med längtan efter Gud. Den där längtan är så beskriven och utformad att vi som inte tror så starkt – eller knappt alls – ändå känner oss inbjudna och delaktiga. Detta är möjligt eftersom Martin Modéus växlar mellan å ena sidan en intuitiv – och mer mystisk – intelligens som kräver någon form av tro/väckelse för att fungera i de här sammanhangen och å anda sidan ett intellektuellt – och mer logiskt – förhållningssätt som är begripligt även för fattiga syndare på den breda vägen.
Modéus skriver till exempel att ”hela världen är genomandad av Gud”. Denna mystiska känsla har jag svårt att nå fram till. Men när han lite längre fram skriver att just därför att världen är ”genomandad av Gud” så finns det ingen anledning att ”avkräva varandra bekännelser, vare sig till vår gudstro eller till någon gudstro alls”, ja då hänger det ihop igen för mig.
Linköpings biskop visar i sin bok flera prov på ett förändringsinriktat ledarskap som inte minst politiken borde låta sig inspireras av. Konkurrensen är hård men bäst är nog Modéus förklaring av varför den tilltagande sekulariseringen i samhället gynnar kyrkan. Sekulariseringen bidrar till människors uppbrott från ”förtryckande religiösa strukturer” och från de gamla tider då ”kyrkan ville ha makt över människors tankar och livsstil.” Det är mycket bra.
I nästa andetag blåser biskopen till strid mot ”sekularismen”; ett ”tillstånd där människan tar avstånd från Gud.” Det är också bra. Sekularismen är i själva verket en egen religion som – om den styr en stat – kan vara nog så förtryckande och tillintetgörande för människors glädje och kärlek.