Elov Larsson skriver till Språkspalten med en iakttagelse han gjort. I tidningstext har han på senare tid hittat formuleringar som "förslaget möttes av både bu och bä", vilket då skulle betyda både positiv och negativ respons.
Bu och bä har han annars tidigare bara sett i sammanhanget varken bu eller bä. Den som säger varken bu eller bä säger ingenting, är innebörden då. Precis som Elov Larsson tänker sig så är den användningen av uttrycket den äldre och vedertagna. Så har man sagt ända sedan 1500-talet, går att utläsa ur Svenska Akademiens ordbok.
Att ett nytt sätt att uppfatta bu och bä har kommit smygande verkar vara en helt riktig iakttagelse. Jag hittar till exempel rubriken: "Stryketräning för barn – bu eller bä?"
Huruvida det sättet att använda uttrycket är medvetet eller ett resultat av en missuppfattning är svårt att säga. Jag skulle luta åt att den som använder det som i det inledande exemplet ofta inte har klart för sig vad formuleringen normalt sett betyder.
Den nyare användningen förutsätter alltså att bä står för någonting positivt – som en upplevd motsats till bu får man anta.
Riktigt varifrån den positiva innebörden av bä annars skulle komma är svårt att förstå. Och att tala om att någonting är bä låter ju konstigt. Bä kräver också ett bu, så att säga, om det ska bli begripligt.
Både bu och bä är från början ljudhärmande ord som har sitt ursprung i djurs läten.