Ett led i strategin att ytterligare kapa kostnader för våra alltmer vinstgivande storbanker är att fasa ut kontanterna. Försvinner kontanterna kan personal friställas när jobbet istället outsourcas på kunderna själva. Bland annat därför monteras kassaservicen successivt ned i hela landet. Vad kunderna tycker är uppenbarligen inte intressant. Som privata företag agerar de utifrån givna förutsättningar för att maximera sin vinst, och kortbetalningar är helt enkelt väldigt lönsamma.
Utfasningen av kontanterna sker också på andra intrikata sätt, bland annat genom bankernas prissättning av kontanter. Via det gemensamägda bolaget Bankernas Depå AB, BDB, kan priset på sedelbuntar sättas helt godtyckligt på en monopolmarknad och därmed kan bankerna styra betalflödena från kontanter till kort. Kontanthantering för privatpersoner får bankerna till sin besvikelse inte avgiftsbelägga.
Arbetet för ett ”kontantfritt” samhälle har hittills varit framgångsrikt. I retoriken talar bankerna om miljöhänsyn, minskad rånrisk och lägre samhällskostnader, men man talar ingenting om de stora utmaningar som ett kontantlöst samhälle skulle föra med sig. Sådana som rör människors integritet, glesbygdens överlevnad, samhällets sårbarhet och en allt mer sofistikerad internetbrottslighet. Vi östgötar minns Bråvallafestivalen i somras som skulle vara ”kontantfri”, men som urartade till ett kaos när betalsystemet inte fungerade. Hur ska personer med nedsatt funktionsförmåga, datorovana och svaga grupper som står utanför banksystemet klara sig? Och vad händer med människors integritet när precis alla transaktioner blir spårbara? Hur många miljoner kronor i form av lyckade kontobedrägerier döljer sig bakom bankernas hemliga ersättningar till kunder?
Tidigare ansvarade staten via Riksbanken för kontantförsörjningen, men ansvaret togs bort efter ett avregleringsbeslut 2005. Den förra regeringen tycktes dock ha haft på känn att något gick snett och man tillsatte en kontanthanteringsutredning för att undersöka avregleringens effekter. Utredningen, som blev klar i september, kom som väntat fram till att Riksbanken åter bör ta på sig ansvaret för kontanthanteringen. Men bara för själva kontanthanteringskedjan, alltså för aktörerna som har hand om själva transporten och lagringen av kontanter – inte för själva kontantförsörjningen. I utredningsdirektivet står nämligen explicit att uppdraget ”inte omfattar att se över allmänhetens tillgång till kontanter eller dess möjligheter att använda sig av kontanter i samhället.”
Jag menar att det är dags att på allvar börja diskutera detta viktiga och allmängiltiga perspektiv. Frågan ligger på konsument- och finansmarknadsminister Per Bolunds (MP) bord och min uppmaning till honom är att snarast initiera en sådan utredning.
Lämpligt vore också att samtidigt utreda BDB:s prissättningsmonopol samt möjligheten att lagstifta om att banker ska vara skyldiga att hantera sedlar och mynt för att beviljas oktroj. På så sätt skulle frågan om bankernas samhällsansvar tydliggöras.