Replik på ”Skräckscenario hotar”, 4/3.
I sak instämmer jag i den kritik mot Donald Trump, som Per-Åke Hedén framför i Corren 4 mars – men hans beskrivning av Europas tidiga 1900-talshistoria är milt uttryckt egendomlig.
Om Hedén läser Peter Englunds monumentala skildring av första världskriget, ”Stridens skönhet och sorg”, får han snabbt klart för sig, att en tysk seger inte alls med nödvändighet skulle ha inneburit något ”förkrossande nederlag för världsdelen”. Segrarna skriver historien. Vi har bokstavligt talat ingen aning om, hur Europa skulle ha sett ut idag, om ententen förlorat – men en utveckling mot demokrati i ett segrande Tyskland är inte alls någon orimlig tanke. Hur som helst skulle Adolf Hitler ha förblivit okänd. Hitlers karriär byggde på idén, att Tyskland förlorade kriget, för att de härskande svikit folket – en omöjlig idé om Tyskland vunnit. Grunden för andra världskriget hade inte existerat!
Påståendet, att USA efter inträdet i kriget 1917 ledde ”de allierade”, saknar täckning.
Sovjetunionen existerade 1922–1991. Alltså är påståendet, att Sovjetunionen ingick i de ”allierade” styrkorna grundlöst – liksom att man skulle ha letts av USA. Efter ryska revolutionen i februari/mars 1917 stred landet visserligen vidare mot Tyskland (med i längden lika usla resultat som under tsarregimen), men efter ”oktoberrevolutionen” (som ägde rum 7 november efter ”allas” tideräkning utom Rysslands, och som inte var någon revolution utan en statskupp), slöts freden i Brest-Litovsk 3 mars 1918 – på för Ryssland mycket hårda villkor.
Annorlunda uttryckt: Indignation över dagsläget är ingen ursäkt för slarv med historiska fakta.
Bror Gårdelöf
Linköping