Min 16-åring försvann när våren gick över till försommar och har ännu inte kommit tillrätta. Ingen vet var hen är eller vad som hänt. Efter en vanlig skoldag dök hen inte upp hemma, blev polisanmäld och …
Ja, där tar det slut och jag måste skriva att det inte handlar om min tonåring, utan om en av mina elever. Hade det varit mitt barn skulle samhället ha gjort allt för att samla in information, ordna skallgång och efterlysa i relevanta medier. Nu är det ett ensamkommande barn, ett barn som har lämnat allt för att satsa på ett nytt liv i Sverige.
Efter två veckor kontaktade jag polisen för att fråga varför de aldrig hörde av sig till mig som var den sista som såg hen dagen för försvinnandet. Jag förutsatte att något gått fel i utredningen och bannade mig själv för att jag väntat i två veckor på att kontakta polisen (även om jag haft kontakt med andra myndighetspersoner). Hos polisen mötte jag den ena efter den andra, samtliga mycket trevliga, som vänligt hänvisade mig vidare. När jag väl hamnade rätt kunde jag inte annat än häpna över svaret. Hen fanns i och för sig i registret över försvunna, men ja du vet …
Vad skulle jag veta? En 16-åring är försvunnen, det räcker… Jo, det händer ju i den här gruppen, ensamkommande barn, att någon försvinner med vilja. Jag talade mig varm för den kontakt hen och jag hade och hur hen såg fram mot kommande studier men ingenting imponerade på den luttrade tjänstemannen. Du vet, de försvinner ibland …
Jaha, men om hen varit mitt barn, min 16-åring, skulle ingen nöjt sig utan utredning och aktivt sökpådrag, oavsett hens vilja. För mig är det oacceptabelt att vi behandlar barns försvinnande på olika sätt. Och till dig som vill veta … jag väntar fortfarande på att få lämna information.
Jag är inte stolt över mitt nya land.
Carina Mattson