Var i veckan tillsammans med flera hundra anställda medarbetare inom förskolan i Linköpings kommun på läsårsuppstart. Just nu är det som mest intensivt ute på förskolorna. Många nya barn skolas in och personalen vänder ut och in på sig själva för att skapa trygghet och anknytning för dessa nya barn. Samtidigt måste vi värna om de barn som redan är inskrivna i förskolan.
Flera tjänster är ännu inte tillsatta och oron är stor över att det är svårt att rekrytera ny personal. Skolchefen och områdescheferna uppmanar oss att kavla upp ärmarna, glömma det vi gör som är bra, för att snäppa upp ett steg och bli bättre.
Skolchefen talar om för oss att förskolan har en stor del av ansvaret för att endast 94 procent av eleverna i år 1 kan läsa och att alla inte har behörighet till gymnasiet när de slutar nian.
Vi vet att vi är viktiga men förutsättningarna fattas för att vi ska kunna bygga en stabil grund.
Informationen som vi fick till oss på denna uppstart borde riktats mot politiker istället. Ingenting var nytt för oss. Värdefull tid, där vi istället kunde haft planeringsmöte, gick upp i rök den här kvällen.
Var det någon som tänkte bort eventuella tankar på att gå i pension, att söka annat arbete, eller kände sig peppad efter sessionen i Crusellhallen?