Replik på "Reformen bäddade för skandalen", Ylva Lööf, 13/10.
Turboglobalisering blev namnet på den oerhört snabba ekonomiska utvecklingen i Öst kring sekelskiftet. Chockvågor uppstod i hela västvärlden. Vi hade hamnat på efterkälken. Ett exempel var den högre utbildningen Kina/Indien utbildade 650 000 civilingenjörer per år. KTH i Stockholm kunde knappt fylla sina platser. Medelmåttiga betyg räckte gott.
Det svenska svaret blev autonomireformen från 2011 med högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg som pådrivare. Universiteten befriades från statlig detaljstyrning. Ökat självbestämmande och generell ökad frihet blev ledord. Samband mellan denna liberalisering och förbättrad effektivitet och bättre studieresultat var tydliga enligt till exempel vårt statliga globaliseringsråd. En lärdom från internationell rankning är att med MIT i Boston som nr 1 av de 10 som ligger bäst till, är 4 privata och 5 självstyrande.
Storsatsning på forskning – den största statliga någonsin. Bättre innovativa förutsättningar för vetenskapare och idéer, så att vi behöll dem i Sverige.
Hur har det gått? Utvärdering är viktig, den pågår men säkra slutsatser måste ta tid.
Elin Sundberg har granskat 10 lärosäten av de mer än 30 som berörts. 5 av dem får kritik på grund av minskat eller borttaget kollegialt beslutsfattande. Men flera av våra största universitet har valt att inte förändra.
En mer omfattande studie har riksdagen låtit Århus universitet göra. 28 högskolor har kontaktats. Det visar sig att variation i kursuppläggning och organisation mycket riktigt har ökat. Man uppger allmänt att reformen blivit ”en hävstång som gjort förbättringar möjliga.” 43 utbildningar har lagts ned. 3 fick examensrätt först efter förändringar.
Macchiariniskandalen är upprörande, men forskningsfusk är alltid svårt att gardera sig emot. Pjäsförfattaren Ylva Lööf, som var emot reformen redan innan den infördes, tycker att den är närmast en katastrof. Det verkar vara en något djärv slutsats.
Lars Neselius