Som boende vid Hospitalstorget vill jag uttrycka min förtjusning över att torget är färdigt.
Vi har under några år lidit av bullrande maskiner, stensågar, ogenomskinliga fönster, nattarbete med asfaltläggning och lagning av läckor och dunsar som fått huset att skaka. En av våra skjutdörrar stannar numera inte i öppet läge
Samtidigt har vi kunnat njuta av att från första parkett få följa hur Linköpings historia grävdes fram. Vi såg hur mer och mer av klosterkyrkans struktur avslöjades och tittade varje dag ut för att se nya skelett grävas fram. Vi har imponerats av arkeologernas tålmodighet med nyfikna åskådare (inklusive oss själva) och grävmaskinisternas yrkesskicklighet.
När arkeologerna gjort sitt har vi sett det nya torget växa fram. Alla som jobbat därute har visat ett strålande humör och gjort vad de kunnat för att allt ska flyta så bra som möjligt. Jag kommer alltid att minnas scenen på Nygatan en dag när det var extra geggigt. En äldre dam kom ut ur en butik och såg sig frågande omkring. En av killarna som satt och försökte få en brunn (eller något) på plats reste sig, borstade av sig värsta sanden och bjöd armen som om han bjudit upp till dans. Damen eskorterades till torr mark och arbetet fortsatte.
Ja vi har verkligen haft underhållning utanför. Veckan före jul när allt var klart undrade vi om det skulle bli trist utan aktiviteterna på torget.
Icke så!
Det går inte att räkna alla små overallklädda michelingubbar som springer in på torget, faller på knä för att krama bävern och uttern och går balansgång på gallret till vattenrännan. Ekorrens rygg kommer att bli nött och blank av alla händer som stryker den. Det är bara råttorna som inte upptäckts av alla. På julafton hade rådjuret fått en fin röd rosett om halsen
Vi önskar att torget får förbli det här mysiga familjetorget och ser fram emot våren när växterna kommer igång och det förhoppningsvis finns en eller två serveringar att slå sig ner på.
Lisbeth Ekström