Replik på "Debatten om vinster har hamnat snett", Debatt 3/5.
Karin Andersson Hansen är verksamhetschef vid Aleris Kanalgården i Linköping.
Hon beskriver verksamheten på ett mycket positivt sätt. Det är hennes roll. Hon arbetar i ett privat företag, som ska tjäna pengar. Som hon skriver gör hon, och medarbetarna, ett gott jobb i vården av de boende. Frågan är, skulle de göra en sämre insats om de vore kommunanställda? Som chef skulle hon säkert även då få lov att arbeta med snäv budget. Men hon skulle slippa kravet att leverera vinstpengar till Wallenbergs kontor i Stockholm. Linköpings Stadshus ligger ju lite närmare, om det blir något över. Närodlat liksom!
Om nu, till äventyrs, någon boende kunnat välja Kanalgården, är det då för att det är Wallenbergs Aleris som driver det, eller är det läget och personalen?
Vem vill inte hylla valfrihet, men vi tvingas inse begränsningarna. Först och främst måste det finnas något att välja på. Det kräver ett överskott på boendeplatser, det kostar, och lär inte finnas på mycket, mycket länge.
Även om kommunen driver alla boenden, som jag vill, så kommer en del att vara mer attraktiva än andra. I första hand beroende på ledning och övrig personal, men också läge. Inte förändras Kanalgårdens plats i landskapet för att kommunen tar över driften.
Valfriheten är, i vilket fall som helst, något av en chimär i detta sammanhang.
Med tanke på att äldreomsorgen är så lönsam så är det inte underligt att den försvaras på alla sätt av företagen. Aleris såldes internt inom Wallenbergsfären för 4,3 miljarder kronor för några år sedan. Attendo åsattes ett värde på 5 miljarder kronor nyligen.
Det är klart att det svider om man riskerar att mista sådana vinstmaskiner. Någon står för notan, och det är i första hand boende och personal.
Aleris driver Kanalgården efter att ha vunnit en upphandling. Om man lovar uppfylla angivna villkor gäller lägsta pris. Gamla medborgare som gjort sitt, som är märkta av ålder, sjukdom och allmän skröplighet, läggs ut på anbud som om det vore frågan om ett bygge eller asfalt. En variant på gamla tiders fattigauktioner finns nu i Sverige. Etik och värdighet är satt på undantag.
Är det så vi vill ha det? Vi som fortfarande, någorlunda, kan hålla reda på tankarna måste reagera innan vi ingår i anbudet.
Håkan Askbom