Vi kan inte tiga still när vi läst artiklarna om personligt ombuds (PO) framtid i vår del av länet. PO är en stödfunktion för personer med långvarigt psykiskt funktionshinder. Denna stödverksamhet finns i drygt 80 procent av Sveriges kommuner. Den bekostas till största delen av statsbidrag och varje kommun står för en mindre kostnad uträknad utifrån antalet invånare.
Vi har många gånger förmedlat kontakter till PO och vet vilket bra jobb de gör. Att ”falla mellan stolarna” i samhällets olika system är inte svårt, men att hitta rätt i systemen är komplicerat. Det är inte alla som har orken att kämpa för sina rättigheter.
Vår erfarenhet är att man inte söker hjälp förrän man nått ”vägs ände”. Det är viktigt att hjälpen är lättillgänglig och att den inte är kopplad till en myndighet. Utan att den enskilda människan verkligen känner att det är ett ombud som står vid dennes sida. PO är just ett sådant stöd som behövs när man inte vet vart man ska vända sig eller känner sig osäker i kontakten med myndigheter. Ju tidigare man kan få stöd i att räta upp en situation desto bättre, främst för den enskilde individen men också för samhället.
Hur har socialnämnden i Motala tänkt att den funktionen ska fyllas om beslutet tas att inte förlänga avtalet med PO?
Har ni som beslutsfattare tagit reda på hur mycket PO:s arbetsinsatser verkligen sparar åt kommunen? Hur mycket sparas genom att personer får rätt hjälp från rätt instans? Att någon slipper att bli avhyst från sin bostad? Att man får hjälp att återfå självförtroende och klarar ut sin situation igen?
Värdet på PO:s arbetsinsats går inte att mäta i bara antal ärenden, det är mycket mera komplext.
Vi som arbetar inom diakonin i Motala församling möter också ofta denna problematik. Vi ser att behovet av stödinsatser absolut inte kan minskas utan borde utökas.
Lena Jansson
Karin Hagvil
Inga-Lill Gyllgård
Elisabeth Bengtsson
diakoner och diakoniassistenter, Motala församling