Carina Glenning skriver en krönika i Corren 1/12 om hur det är att bo på landsbygden. Jag vet inte om hon raljerar eller om hon menar allvar med sin krönika. Hon inleder med att på ett par rader säga att hon inte gnäller över förhållandena på landsbygden och sedan är resten en uppräkning av olika områden där det inte satsas på landsbygden och att man som landsbygdsbo minsann får kämpa och gneta medan alla offentliga satsningar görs för stadsbor.
Jag kan inte låta bli att undra hur det är med förståelsen bland människor oavsett om man bor på landet eller om man bor i staden. Hur mycket vet man egentligen om varandras förutsättningar? Med erfarenheter av båda världar kan jag konstatera att när det gäller de vardagliga praktiska frågorna så står man som familj många gånger inför samma problematik. Hur man väljer att lösa sina problem ser däremot olika ut för dem som bor i staden och på landet. Visst är det många gånger så att de kollektiva lösningarna som bekostas med offentliga medel är fler i staden än på landet, även om det just nu genomförs en stor satsning med att förse landets landsbygder med bredbandsfiber där en stor del är finansierat med offentliga medel.
Jag kan ha en viss förståelse för känslan av besvikelse när man ser hur bussen som tidigare trafikerat bygden inte längre gör det, även om man valde att inte åka med den när den gick. Man ska också veta att det fram tills alldeles nyligen varit många platser i Östergötland där det aldrig tidigare ens har gått en tom buss. Med Närtrafiken som infördes den 20 juni finns nu möjlighet för alla invånare i Östergötland att resa med offentligt finansierad kollektivtrafik. Det kallar jag satsning på landsbygden. Närtrafiken passar inte de flesta arbetspendlarna men det har hittills varit svårt att erbjuda en tidtabell lagd kollektivtrafik som varit tillräckligt attraktiv för denna kategori resenärer på landsbygden.
Det är inte storleken på fordon som är den största kostnaden, personalkostnaden har vi även om chauffören kör en liten buss. Dessutom skulle vi då även få en kostnad för ytterligare fordon som bara kan användas under begränsade tider i ett begränsat område, så det ser jag inte som en lösning.
När det gäller skolelever har kommunerna enligt lag förstahandsansvar att handla upp skolskjutsar och jag håller med Carina Glenning om att dessa bör kunna öppnas upp så att även andra resenärer kan åka med dem. Det är en lösning som vi jobbar på och som har blivit möjlig i flera östgötska kommuner.
Jag diskuterar gärna idéer om framtidens kollektivtrafik på landsbygden men då måste vi först komma ifrån diskussionerna om att tomma bussar är en symbol för en levande landsbygd.
Göran Gunnarsson (C)
ordförande trafik- och samhällsplaneringsnämnden
Svar:
Efter krönikan har jag mottagit hundratals kommentarer i sociala medier, närmare 50 mejl och en handfull brev från östgötar som drabbats mycket hårt av de nedlagda busslinjerna på landsbygden. Alla tjänar på en levande landsbygd, men då måste det också finnas förutsättningar att bo där. Region Jönköping är ett levande bevis på att det går, om den politiska viljan finns.
Carina Glenning