Insikten om allvaret i klimatfrågan sprider sig i Sverige, om än inte särskilt snabbt. Samtidigt känner många en frustation över att vi gör för lite för att motverka den skenande temperaturökningen. Så, vad kan vi göra i Sverige med våra speciella förutsättningar?
FN publicerade i november 2017 en rapport som uppföljning av Parisavtalet. (The Emissions Gap Report 2017, United Nations Environment Programme). I denna rapport redovisas potentialen för minskning av växthusgaser inom olika sektorer, minskningar som är absolut nödvändiga för att nå Parisavtalets mål om maximalt 2 graders temperaturhöjning.
Sveriges koldioxidfria elproduktion är naturligtvis vår största tillgång. En stor del av denna elproduktion är vattenkraft, som har den unika egenskapen att den kan lagra energi i vattenmagasinen. Detta betyder att vi skulle kunna öka vår koldioxidfria elproduktion avsevärt genom sol- och vindkraft, varvid vattenkraften används som backup då solen inte skiner eller vinden mojnat. Vi borde således bygga ut sol- och vindkraft kraftigt, och använda elen för att ersätta fossil energi inom andra sektorer (eller utomlands). Potentialen är mycket stor, KTH har visat att vi sannolikt kan ha 75 procent vind- och solenergi i Sverige med bibehållen leveranssäkerhet (Lennart Söder, På väg mot en elförsörjning baserad på enbart förnybar el i Sverige, KTH, 2014).
Inom industrisektorn har LKAB, SSAB och Vattenfall börjat utveckla en ny stålprocess där kol ersätts av fossilfri vätgas. Detta är ett utmärkt initiativ, där Sverige har unika förutsättningar att lyckas. Sverige har även en unik möjlighet att producera hus av trä istället för betong, vilket skulle ge dubbel utdelning. Dels kan man minska den koldioxidintensiva cementindustrin och dels lagras atmosfäriskt kol i form av trä i byggnaderna under lång tid.
Avseende transportsektorn har vi stora möjligheter att vara föregångare, genom vår koldioxidfria el och inhemsk bilindustri. En aggressiv satsning på elbilar passar oss utmärkt. Även de svenska initiativen till elmotorvägar, där den tunga trafiken kan drivas av el och ladda sina batterier för den lokala delen av transporten, är utmärkta.
En omfattande infrastruktur för biobränsledriven fjärrvärme skulle också kunna utnyttjas för att lagra undan kol. FN-rapporten beskriver pyrolys som en mycket lovande teknik, där biobränsle förbränns under syreunderskott (som i en kolmila), varvid man dels får värme och dels producerar biokol (träkol). Biokolet används sedan som jordförbättringsmedel i jordbruket, varvid det lagras undan i jorden under lång tid. En intressant variant på detta utvecklas av det svenska bolaget Phoenix Biopower, där Tekniska verken deltar i en referensgrupp.
Sammanfattningsvis borde vi analysera Sveriges unika förutsättningar för minskning av klimatgaser, och satsa på sådana åtgärder som ger maximal effekt på klimatet.
Christer Svensson
professor emeritus i elektroniska komponenter
Linköpings universitet