Då besluten om neddragning av personliga ombud i Västra Östergötland gavs offentlighet, trodde jag i min enfald att det skulle följas av en omedelbar reaktion från personer som kunde gå i svaromål och visa hur felaktigt man tänkt i frågan från kommunalt håll. Vad har hänt? Ingenting!
Vår landshövding är den enda som har reagerat! Länsstyrelsen har tillsynsansvar för verksamheten och därmed finns kunskap bakom länsstyrelsens väggar.
I Linköping med flera kommuner i Östergötland startade de personliga ombuden sitt arbete 2002, efter många års kamp, inte minst av tidigare medicinalrådet Karl Grunewald och andra initierade, för att få till stånd detta stöd för personer med psykisk ohälsa.
Regerings- och riksdagsbesluten innebar att staten finansierar merparten av insatsen, kommunerna medverkar med en mycket liten del relativt sett. Att personliga ombud inrättades har otvivelaktigt gjort stor skillnad. Våra kommunpolitiker och tjänstemän tycks sakna de kunskaperna och insikterna, sett i ljuset av beslut om neddragning, eller tankar om sådana åtgärder. De tycks betrakta denna verksamhet som något de inte vill ta ansvar för. Paradoxalt nog är det så att man oftast protesterar och knorrar över statliga beslut, därför att man som det sägs, överlåter till kommunerna att lösa finansieringen. Att det råder obalans mellan besluten och relevanta ekonomiska insatser, som man anser att staten skall bistå kommunerna med. Se exempelvis diskussionen omkring Lass/LSS.
När det gäller personliga ombud, så bidrar staten med merparten av finansieringen. Det kommunerna behöver tillföra är i sammanhanget ”peanuts”!
Vad är då anledningen till denna ovilja att ta ansvar? Det kan väl inte vara så att det är ett ”småpåvarnas maktbegär” – att jag/vi skall bestämma – som är rådande? Det var just för att eliminera denna typ av ”tänk” – att inte kommunerna ska ha bestämmanderätt över de personliga ombudens arbete, som det organiserades så som det är, men med den större delen av kostnaderna täckta av staten. Detta för att ge den person av stöd av ombuden största möjliga integritet och utan att bli ett kommunalt ”ärende”.
För alla människor med insikt om förhållandena är situationen absurd, eftersom vi kan se nu efter tretton års arbete att de personliga ombuden inte bara uppfyllt våra förväntningar – de har vida överträffat dem! De har verkligen gjort skillnad för den person med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning, tillfällig eller konstant, som behövt stöd för att göra tillvaron hanterbar. Personliga ombud ger dem den möjligheten utan att klåfingriga kommunpolitiker/tjänstemän kan lägga sig i. I stället är stödet baserat på förtroende mellan den enskilde och dennes ombud. Det var just det som var tanken, och det är också nyckeln till att de goda effekterna också har blivit en realitet. Säkra i stället denna verksamhet!
Börje Pettersson
ordförande för Handikappföreningarnas samarbetsorgan i Linköping
ordförande för Intresseföreningen för schizofreni och andra psykotiska tillstånd i Linköping