Först ett stort tack till Tina Gerdien på Corren, samt framför allt till Micke och Emmas familj och de andra som ställt upp i artiklarna om psykisk ohälsa (25/7 och 28/7). Måtte nu bara Correns läsare verkligen läsa för att förstå – det räcker inte att läsa som man skummar idrottsresultaten på sportsidorna.
Den synvändan som inträder när man faktiskt ser dödsoffren för de brister i vård och stöd som de facto till stor del orsakar en Estoniakatastrof om året räknat i människoliv, men tillåts att fortgå år efter år är så hemsk att förtvivlan griper i hjärtat med vassa klor!
Vi har tidigare försökt göra jämförelser med dödligheten för människor med psykisk ohälsa och den nollvision man för länge sedan satte upp för dödligheten i trafiken, men det har ännu inte lyckats att väcka tillräckligt många av våra valda företrädare att ta sitt ansvar. Så tyvärr, avsaknaden av handlingskraft, viljan att skärpa samordningen och höja kunskapen för alla – om vikten av exempelvis Samordnad individuell plan, SIP, eller kopplingar mellan ADHD/ADD och missbruk/kriminalitet, är inte något nytt – det är den verkliga tragedin i sammanhanget!
Vi har från handikapprörelsen på alla upptänkliga sätt försökt få våra politiker och professionen att agera, men allting följer de gamla mönstren.
Emma dog när samordningen runt henne inte fungerade, tyvärr var det inte bara Emma, det finns många, många fler.
Varför vågar man då inte kräva förändring, vi ser ju hur den som behöver stöd sluter sig, desillusionerad, sviken, totalt utlämnad – och med förlamade, krampande, maktlösa anhöriga som bara kan vänta på katastrofen?
Svaret är lätt, det skapar ångest och rädsla att låta frågorna komma nära. Istället utreder man, inför nya rutiner, som man många gånger också refererar till som orsaken när något brustit och en förtvivlad medmänniska tagit sitt liv. "Systemfel, vi kommer att utreda" är något av en nyckelfras i sammanhanget. Aldrig hör man en ansvarig politiker säga – ”Se för fan till att följa lagen – lämna inte hen utan samordnad hjälp! Det är därför vi, med betoning på vi, har stiftat lagarna!”
Så länge det är någon annans bord är det lättare att se med ett utifrånperspektiv. Någon annan berörs, men inte jag eller de jag älskar! Hur länge ska det få fortsätta, hur många fler Micke och Emma krävs det för att få en förändrad syn och därmed riktig hjälp?
Avslutningsvis, kom med mig på en inre promenad. Ta din jacka så går vi till Värgårdsudde med tabletterna i fickan och sätter oss på bryggan med alla tankar som gör ont! Emma gick dit ensam – vad i hela världen kände hon i den stunden?
Börje Pettersson
ordförande Intresseföreningen för schizofreni och andra psykotiska tillstånd, IFS, i Linköping
ordförande Handikappföreningarnas samarbetsorgan i Linköping, HSO