Över 90 procent av ledamöterna i Sveriges kommunfullmäktigeförsamlingar är missnöjda med att de har för lite inflytande – och häften av dem funderar på att hoppa av.
Detta framgår av en av de undersökningar vi redovisar i den nyligen framlagda Demokratiutredningen.
De förtroendevaldas ställning måste rimligen stärkas i förhållande till dem som har den kommunala makten: Kommunstyrelsens ordförande och de kommunala tjänstemännen.
De politiska partierna har försvagats. Sedan 80-talet har de mist en miljon medlemmar. Bara 100 000 svenskar är i dag aktiva i politiska partier. Jan Åndell visar i Corren (22/1) hur det ser ut i Linköping där enbart 300 individer är politiskt aktiva och där antalet partimedlemmar halverats sedan år 2000.
Partierna har blivit slutna grupper som ofta står med ryggarna utåt. Det märks inte minst i de så kallade utanförskapsområdena där partierna tycks helt frånvarande. Partiorganisationerna är heller inte socialt representativa för väljarna. De fungerar inte som en kanal för väljarinflytandet.
Detta är ingenting det går att lagstifta om. Men demokratin skulle behöva en kulturrevolution inom de politiska partierna.
Samtidigt är Sverige en demokrati där medborgarna sällan går till val. Nästan alla andra länder har lokalval mellan de nationella valen. Vi vinkar adjö till de valda vart fjärde år. De flesta svenskar är nöjda med detta och den representativa demokratin har en stark ställning.
De långa valperioderna och partiernas förändring innebär att det behövs nya vägar in i politiken. Bara 15 procent av svenskarna anser att de har möjlighet att påverka politiken mellan valen. Det är skälet till att Demokratiutredningen föreslår en ”folkmotion”, det vill säga att om en procent av väljarkåren ställer sig bakom ett förslag ska det väckas i riksdag, landsting eller kommunfullmäktige. Vi vill också ta bort en del grus i maskineriet när det gäller medborgarinitiativ för lokala folkomröstningar.
Kommunalrådet Paul Lindvall (M) är (Corren 27/1) är rädd att dessa inslag av ”direktdemokrati” skulle försvaga de förtroendevaldas ställning. Men kan det inte vara tvärtom?
Genom folkmotioner – vare sig de samlar tillräckligt många namn (på nätet) eller inte – får förtroendevalda indikationer om folkopinionen och kan få nya idéer att föra fram. Vi föreslår ju att beslutsrätten ligger kvar hos kommunfullmäktige. Men när över 90 procent av fullmäktige känner att de sitter på åskådarläktaren borde en starkare röst för medborgarna inte vara någon nackdel.
Olle Wästberg
ordförande i Demokratiutredningen