De säkerhetspolitiska prognoserna är dystra. Det är inte ett cyniskt tänkande, utan ett realistiskt konstaterande. En sådan utveckling kräver att vi har ett försvar som kan värna vårt land och dess nationella intressen såväl i närområdet som längre bort.
Hur vi utformar försvaret har sin grund i en omfattande säkerhetspolitisk analys. Under kalla kriget hade vi konfrontationen mellan Nato och Warszawapakten att utgå ifrån. Sverige valde en säkerhetspolitisk doktrin som är fångad i formuleringen ’’alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig’’.
Men medan vi avstod från medlemskap i den västliga försvarsalliansen valde den svenska statsledningen att i hemlighet utveckla samarbeten med Natoländer, framför allt USA. Dels handlade det om olika transaktionella utbyten, till exempel gav vi dem värdefulla underrättelser i utbyte mot försvarsteknisk materiel. Det gick också ut på förberedelser för samverkan i händelse av krig.
Idag ser det säkerhetspolitiska landskapet annorlunda ut, vilket har konsekvenser för vår försvarspolitik. Sverige har under de senaste två-tre decennierna valt en mer samarbetsinriktad säkerhetspolitik. Vi har anslutit oss till den Europeiska unionen, formaliserat vårt samarbete med Nato, och fördjupat bilaterala relationer med bland annat Finland och USA.
Samtidigt har Ryssland, vårt största statliga säkerhetspolitiska bekymmer, utvecklat en ny försvarsdoktrin. Sedan 2008 pågår det en omfattande försvarsreform där man försöker att professionalisera sin krigsmakt, vilket bland annat innefattar att öka antalet kontraktsanställda soldater istället för att förlita sig helt på värnpliktiga. Det gör den ryska militären numerärt mindre men snabbare och skarpare.
Dagens försvarspolitiska konflikt i Sverige går längst en linje där det i ena hörnet finns vad man kan kalla traditionalister och i det andra som går att beskriva som modernister. Traditionalisterna är dem som ser tillbaka med längtan mot kalla krigets försvarspolitiska lösningar, medan modernisterna vill se ett mindre, vassare, och mer samarbetsorienterat försvar.
Vi i Moderaterna placerar oss klart i den modernistiska sidan av försvarspolitiken. Det finns aspekter av tidigare decenniers försvarspolitik vi kan ta lärdom från, till exempel kopplat till totalförsvaret, men vår försvarsmodell är anpassad till nya säkerhetspolitiska realiteter.
Moderaterna vill ha en Försvarsmakt med hög tillgänglighet, modern utrustning, och förmågan att enkelt samverka med utländska förband, oavsett om det är i Kabul eller Visby.
I närtid är prioriteringen att se till att försvaret får de resurser som krävs för att uppnå målsättningarna i det senaste försvarsbeslutet. Tyvärr verkar socialdemokraterna blunda för problemen i försvarsekonomin, men en moderatledd alliansregering efter valet kommer inte att göra det.
Zebulon Carlander
Ledamot i Muf Östergötlands distriktsstyrelse och riksdagskandidat för Moderaterna