Replik till Bengt Olsson (31/8) och Bengt Olof Dike (7/9).
Inför kyrkovalet skrev Bengt Olsson för Fria liberaler i Svenska kyrkan (31/8) om den dubbla ansvarslinjen i Svenska kyrkan, där biskopar och präster ”har ansvar för att Svenska kyrkans lära följs” medan ”de förtroendevalda” ansvarar för kyrkans materiella sida med byggnader, personal och annat. Det är det klassiska sättet att fördela ansvaret i en kristen kyrka. De båda sidorna av den dubbla ansvarslinjen samarbetar och samråder, men har olika ansvar. Denna goda ordning avskaffades i Svenska kyrkan 1983. Nu har ”kyrkomötet”, som är ”demokratiskt” tillsatt och domineras av de politiska partierna och deras nomineringsgrupper all (!) makt i Svenska kyrkan, alltså också över till exempel gudstjänstens innehåll och form, förkunnelsen, läran, prästtillsättningar. Det är en ren ockupation.
En ”folkkyrka” (Bengt Olsson 31/8 och Bengt Olof Dike 7/9) där folket bestämmer vad kyrkan ska stå för och där ”folket” betyder de politiska partierna och deras nomineringsgrupper tror jag inte på ett dugg. Den kyrkan har inget som man kan bli frälst eller dö salig på.
En ”folkkyrka” som håller sig till Gud, behandlar Jesus som herre, litar på den Helige Ande mer än på tidens trender, ber och firar gudstjänst och utifrån det (obs!) tjänar folket med frid, förlåtelse, himmelsk salighet och evigt liv, den kyrkan har det som alla kan bli frälsta och heliga och dö saliga på. Den bekänner jag mig till.
I kyrkan är Jesus herre. Jesus är också kärnan och stjärnan i Guds ord (sagt till Bengt Olsson 31/8). Åt Jesus har getts all makt, säger Guds ord och kristen tro. De politiska partierna arbetar under Regeringsformens paragraf 1 som säger att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”. När de och deras nomineringsgrupper ger sig in i Svenska kyrkan med sin ”makt från folket” avsätter de Jesus som kyrkans herre. Det kallas ockupation.