Vid ett par tillfällen under sensommaren har Corren publicerat ledarartiklar (senast 22/8) om kors och korsanvändning i Svenska kyrkan. Mycket har sagts i en debatt om detta under sommaren, många missförstånd har uppstått som sedan tyvärr har uppfattats som sanningar.
Korset är och förblir den centrala kristna symbolen, så som det har varit i hela kyrkans historia, över hela världen och så vitt jag vet i alla samfund. Så har det varit i Svenska kyrkan, och så kommer det att förbli. Ingen i kyrkans ledning har sagt något annat.
Jag har själv burit mitt kors i stort sett i hela mitt liv. Under en tid var det ett litet silverkors som jag fick vid min konfirmation. Under många år var det ett kors format som en duva, som jag köpt i det ekumeniska klostret Taizé. I dag bär jag i stort sett alltid det biskopskors som biskoparna i Linköping har burit sedan början av 1800-talet. Det är stort och tydligt, och jag bär det med stolthet över vad det står för och med ödmjukhet för den tradition jag får tillhöra.
Korset är för mig en av tillvarons starkaste symboler. Det påminner mig om Jesu död och uppståndelse, centrum i min kristna tro. Det påminner mig också om min egen dödlighet – och om den kristna tron på de dödas uppståndelse. Det påminner om försoningen – att Gud förlåter oss och ger oss möjlighet att börja om när livet verkar ha blivit hopplöst insnärjt i synd och skuld. Det påminner mig om att Gud vet vad det är att vara människa, att Gud är djupt närvarande i livets och skapelsens kamp och lidande, och att det finns en kraft som bär igenom också det allra svåraste.
Kristen tro har sin fasta grund vid korset, och det är viktigt att detta både får höras och synas. Detta har både med kyrkans identitet och med kyrkans öppenhet att göra. För mig är båda mycket viktiga, och de hör ihop. Den kyrka som inte är tydlig med sin identitet blir ointressant. Därför är den kristna trons grund viktig också för att kyrkan ska kunna vara öppen.
I Svenska kyrkans sätt att förhålla sig till människor sätter vi inte gränser. Men vi har ett tydligt centrum, och det är Kristus och korset. Aldrig någonsin får det fördunklas.
Ibland får jag, när jag ser korset, bilden av en gestalt med armarna utsträckta, en bild av en Gud som sträcker ut armarna, omfamnande och välkomnande, till sin älskade skapelse. En öppen famn för säkra likaväl som för osäkra. Detta uttrycks vackert i den gamla psalmen i psalmboken: ”Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga. Då vi bröders bördor bära, med och för varandra lida, är oss Kristus åter nära, vandrar osedd vid vår sida.”
Martin Modéus
biskop i Linköpings stift, Svenska kyrkan