Med anledning av artikeln i Corren (16/8) om kommunens markaffär i Djurgården finns anledning att ge kompletterande information till medborgarna, det vill säga de som ytterst äger marken.
Grunden för att överklaga ärendet är att marken inte sålts i konkurrens, samt att priset därmed var för lågt. Senast kommunen bjöd ut mark till försäljning, i Linghem, kom anbud in på nivån 3000 kr/kvm, bruttoyta. I denna affär hade man tänkt sälja för endast 2000 kr/kvm och det i ett bättre läge än Linghem. Totalt skulle affären innebära att kommunen sålde mark i Djurgården till ett enda utvalt företag för ett underpris om 25 miljoner kronor. Vidare strider förfarandet att inte tillämpa konkurrens mot det politiska program som gäller för den styrande koalitionen.
Ett annat skäl är att man uteslutit företag från Linköping att deltaga i budgivningen. Det är tämligen unikt att en kommun utesluter företag från den egna kommunen. Det motiv man gått ut med för att utesluta Linköpingsföretagen stämmer inte. Det finns ingen brist på företag, från Linköping eller andra orter, som är villiga att bygga hyreslägenheter i Linköping. Parallellt med detta stoppar kommunen bostadsbyggandet i centrala delarna, där sex olika Linköpingsföretag inte får starta planeringen, där används Ostlänken som svepskäl. Är det någon som undrar varför Linköping tappar i rating för näringslivsklimat, har man en av anledningarna här.
Samtidigt med markaffären sålde Stångåstaden 1000 lägenheter i Ryd/Lambohov/Berga. Även här var det en nackdel att vara Linköpingsföretagare. Inga från Linköping fick vara med och ge anbud. Även här lämnade man felaktiga uppgifter till medborgarna (det vill säga ägarna) om varför man skulle sälja fastigheterna. Stångåstaden har en justerad soliditet på cirka 70 procent, bolaget har inget som helst behov av att sälja fastigheter för att ”ha råd att bygga nytt”. Riktiga motiv för att sälja är att sänka belåningen i moderföretaget, Stadshus AB.
Ett annat skulle kunna vara att på sikt få mer blandade upplåtelseformer i de aktuella stadsdelarna genom att erbjuda de boende att köpa husen som borätt. Då hade man kunnat etablera en möjlighet till boendekarriär i dessa områden med låga insatser för bostadsrätterna på nivån 200 000–250 000 kronor för en 3:a. Det hade varit ett led i en social bostadspolitik, att erbjuda lägenheterna till hyresgästerna och inte att sälja fastigheterna till en norsk finansman. Men nu vet Linköpingsföretagare, deras anställda samt även Stångåstadens alla hyresgäster hur Socialdemokraterna resonerar om bostadspolitiken i Linköping.