I den ena ringhörnan finns partiet som låtsas som att det inte finns några flyktingar i Sverige. I den andra finns välmenande krönikörer som skriver att om vi bara ställer in julen så har vi råd att öppna gränserna. Nyår, påsk och midsommar lär också ligga risigt till. Det är de två ytterligheter som ges utrymme i debatten. Det de har gemensamt är att de är idiotiska, orealistiska – och att jag är trött på dem båda. Inte undra på att vi inte har kunnat före en vettig diskussion om flyktingmottagandet.
Att vara ansvarstagande politiker är inte lätt när åsikters relevans mäts i klick och gilla, inte i om de är genomförbara. Det saknas insikt om att världen inte är svart eller vit, röd eller blå. Medietyckarna skriker efter att Någon ska göra Något, men publicerar hellre Anna Books kakrecept än en intervju med ett resonerande kommunalråd från Finspång som medger att han inte har alla svar. Istället finner många ”sanningen” på nätet, där den förmedlas i artiklar skapade för att sprida rädsla där rädsla inte behöver finnas.
Jag är ett sådant där kommunalråd, även om jag inte är från Finspång. Att jag tillhör ett parti som föreslagit en paus i flyktingmottagandet friskriver inte mig från ansvar när en kris ska hanteras. Jag tar reda på mer, jag läser på, jag ber om underlag och jag pratar med människor jag möter. Jag och mina kollegor, oavsett partifärg, kan nämligen inte göra något åt kriget i Syrien eller bestämma om svensk flyktingpolitik, men vi kan – och vi ska – ta ansvar för Linköping också när det är jobbigt. Vi inser att när Sverige ska bli hem åt många nya människor så kommer en del av dem också att bli Linköpingsbor.
Våra medarbetare jobbar hårt och går vid det här laget nog mer på det egna engagemanget än någonting annat. De förbereder boenden, de tar hand om barn utan föräldrar, de behandlar trauman, de lagar mat och de håller utkik efter dårar med en tändsticka. Att låtsas som att flyktingarna inte finns här går inte, att påstå att vi inte är generösa är lika provocerande.
Jag är ett kommunalråd som nu väljer att inte skrika högst, utan som sträcker ut handen till mina politiska motståndare och erbjuder hjälp när vi har en kris i vår stad. Vi kan vara oense om mycket, men ansvaret för Linköping måste gå före att leka majoritet och opposition. Jag är inte säker på att de skulle göra detsamma om situationen var den omvända, men jag väljer att tro det.
När en politiker använder ordet "utmaning" så är det för att vi vill använda ett mer hoppfullt ord än "problem". Oavsett vilket ord du föredrar så kommer vi att klara det också i Linköping. Vi är kommunen som tar emot tusentals nya studenter varje år, där vi bygger flygplan och skapar material som flyger ut i rymden eller lagar vår kropp. Jag kan inte i dag säga exakt hur det ska gå till och mitt råd är att akta dig för dem som nu har alla svar. Ett resonerande kommunalråd från Linköping, eller för all del från Finspång, ger kanske inte flest gilla-klick men är rätt bra på att lösa verkliga problem.
Christian Gustavsson (M)
kommunalråd i opposition