Åter till institutionerna?

Efter tjugo år av frihet för personer med omfattande och livslånga funktionsnedsättningar riskerar många av dem att inom några år tvingas till institutionsboende, skriver Linnéa Darell och Daniel Andersson.

Direktiv. Försäkringskassan ska bidra till att antalet timmar inom assistansersättning inte fortsätter öka, har regeringen beslutat.

Direktiv. Försäkringskassan ska bidra till att antalet timmar inom assistansersättning inte fortsätter öka, har regeringen beslutat.

Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT

Debatt2016-10-13 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den S-ledda regeringen är på väg att nedrusta svensk funktionshinderpolitik. På annat sätt kan det som nu händer inte tolkas. Efter tjugo år av frihet för personer med omfattande och livslånga funktionsnedsättningar riskerar många av dem att inom några år tvingas till institutionsboende beroende på indragningar av personlig assistans. Även andra insatser som ledsagning och kontaktperson blir allt svårare att få.

År 2012 väckte Sacos dåvarande samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg debatt kring institutionsboende i stället för personlig assistans. Många blev oroliga och protester mot förslaget hördes. ”Förslaget” försvann ur debatten.

Men nu upplevs hotet på nytt. I regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan står ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”. Detta är oroande för dem som kan komma att drabbas och strider också mot andan i lagstiftningen att det är den sökandes behov som ska styra och inte kostnaden.

Det som mest talar för att personer med omfattande funktionsnedsättningar kommer att bli beroende av att leva sitt liv på institution i stället för i ett eget hem är direktiven till regeringens tillsatta LSS-utredning. Där står ”Kostnadsutvecklingen inom assistansersättningen måste brytas och insatser som kan utgöra alternativ till personlig assistans måste därför utvecklas”. Det är svårt att se att alternativen kan vara så mycket annat än institutionsboende.

Sverige har ställt sig bakom FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det innebär att Sverige har åtagit sig att se till att dessa personer får vara fullt delaktiga i samhället, att de ska kunna leva på villkor som andra trots sin funktionsnedsättning, att de inte ska tvingas bo i särskilda boendeformer och att de ska ges ett personligt stöd som förhindrar isolering och avskildhet (artikel 19 i FN-konventionen).

Tack vare den personliga assistansen är det sedan 1994 möjligt för personer med omfattande och livslånga funktionsnedsättningar att kunna välja att bo tillsammans med make/maka och barn i egen bostad, att ha ett förvärvsarbete och studera. Assistansen ger också möjlighet att välja och utöva fritidsaktiviteter, delta i föreningslivet etcetera. Det handlar om frihet och rätten att bestämma över sitt eget liv.

I boken ”Personlig assistans” skriver en av författarna, V Ekensteen, ”Vi kan i vårt land känna oss stolta över assistansreformen … Jag tror att det synsätt som därmed erkänts snart kommer att betraktas som självklart.”

Tyvärr verkar det inte anses så självklart idag 2016 att personer med svåra och omfattande funktionsnedsättningar ska bestämma över sitt eget liv.

Linnéa Darell

Nätverket Funktionella Liberaler

Daniel Andersson

kommunalråd (L)

Läs mer om