Du har läst om det många gånger i Corren, rättegångar där vittnen och brottsoffer verkar ha tappat minnet.
Den berättelse som de glasklart gett i polisförhör i anslutning till brottet har några månader senare ersatts av svävande utsagor i tingsrätten. I vissa fall har rättegångarna blivit till rena parodier på rättvisan, där skrämda brottsoffer bagatelliserat och närmast skönmålat vad de utsatts för. Allt vanligare är också att rättegångar ställs in på grund av att vittnen inte infinner sig.
Och då är det fråga om rättsfall där det åtminstone funnits vittnen som gett sig till känna. I vissa fall kommer den rättsliga processen inte ens så långt, på grund av att det är svårt att få personer att medverka i utredningen
Hot och trakasserier mot vittnen och brottsoffer har sedan länge varit vanligt i fråga om relationsvåld och gängrelaterade brott. Men mycket tyder på att problembilden förvärrats. Sveriges Radios program Kaliber (21/9) har gjort en enkät bland utredare som visar att åtta av tio tvingats lägga ned utredningar på grund av att vittnen eller brottsoffer inte vågar medverka. Antalet inställda rättegångar har nästan fördubblats sedan 2009.
Tilläggas kan att Brottsförebyggande rådet visat att antalet anmälningar om övergrepp i rättssak ökat med 70 procent mellan 1999 och 2006. Detta är synnerligen oroande.
Att vittna är en medborgerlig plikt. Vår rättsstat är beroende av det samhälleliga kontrakt som säger – jag ställer upp för dig när du har råkat illa ut och räknar med att du gör detsamma för mig. Ett slags rättssamhällets gyllene regel.
Alltfler säger upp detta kontrakt: ”Jag håller mig hellre på min kant och undviker en massa bekymmer om jag låtsas att jag inget vet, och förresten finns det väl alltid någon annan som kan vittna.”
Men det gör det inte alltid. Radioprogrammet Kaliber berättade om hatbrottet i Malmö då en pappa misshandlades och nästan slängdes ut från en fem meter hög vägbro – allt inför ögonen på den förtvivlade ettårige sonen. Nära 40 personer var på plats, men bara ett par vågade vittna om vad som skett.
När Kalibers reporter talar med människor som bor intill brottsplatsen säger sig flera vara beredda att ställa upp och vittna. Men bara om de får vara anonyma. Absolut inte annars. ”Polisen skyddar inte dem som vittnar,” säger en person.
Sedan flera år tillbaka pågår en debatt om att tillåta anonyma vittnen. Advokatsamfundet menar att det skulle äventyra rättssäkerheten. Anne Ramberg, generalsekreterare i samfundet, har gått så långt som att likna anonyma vittnesmål med erkännanden under tortyr, det vill säga informationen är värdelös. Det är att gå väl långt. Länder som Norge, Danmark och Nederländerna tillåter redan anonyma vittnen och kvalar in som sunda rättsstater.
Det finns skäl att utreda frågan om anonyma vittnen, men innan vi stiftar nya lagar finns oändligt mycket att göra för att stärka vittnens och brottsoffers trygghet. Här är Sverige på många sätt fortfarande ett u-land.
Det tar långt tid för den som hotas att få stöd, om man får något stöd alls. Polisen är alltför ofta både handfallen och naiv inför hoten. Om du kommer till rätt polis kan du få ovärderligt stöd, men fortfarande är stödet till brottsoffer som ett lotteri med alldeles för många nitlotter.