I tisdags sände vi galan Hela Sverige skramlar i 24Corren och på Corren.se. Galan gick också på SVT, och i TV4:s, Kanal 5:s, och TV3:s play-kanaler, plus en massa andra ställen. Själv satte jag på tv:n strax efter 19 på tisdagskvällen och tänkte kolla lite pliktskyldigt, bara för att ha koll på vad vi sände ut. Och blev sittande i fyra timmar. För det var helt galet, fantastiskt bra.
Galet för att svenska galabesökare och tv-tittare skramlade ihop över 40 miljoner kronor till UNHCR och människor på flykt, på bara en kväll. Galet för att det är helt obegripligt att ett litet land som Sverige med sin futtiga folkmängd kan fostra så många fantastiska musiker och artister. Uppställningen och uppslutningen var inget annat än enastående: Laleh, Tomas Ledin, Jonas Gardell, The Hives och Ola Salo, bara för att nämna några. Och Linköpingssonen Lars Winnerbäck som gjorde en bejublad version av sin låt Hosianna. Man kan inte annat än bli lycklig och rörd över det gemensamma deltagandet, den stora goda kraften när många människor tillsammans bestämmer sig för att göra skillnad. Det är mäktigt.
Allra mäktigast var nog mottagandet av Hans Rosling, professorn som har gett oss en helt ny syn på omvärlden. Pedagogiskt och oförtröttligt utmanar han våra trånga världsbilder med fakta och statistik. Och han var definitivt galans hetaste namn, ingen annan rockstjärna var i närheten av de hyllningar Hans Rosling fick motta av publiken och på sociala medier. Internet fullkomligt kokade av Rosling-feber i tisdags. Och professorns enkla poäng var detta: pengarna behövs. UNHCR behöver pengar för att hantera alla miljoner människor som är på flykt. Goda tankar är bra, antirasism är bra, så klart. Men pengar kan lösa problem, på riktigt. Därför ska vi ge pengar till UNHCR.
Hans Rosling slog helt enkelt ett kraftfullt och kärnfullt slag för välgörenhet. Vilket var välbehövligt, för är det något vi inte har råd med i nuläget så är det den här konstiga, svenska ambivalensen när det kommer till givande och välgörenhet.
Välgörenhet är ett ord som ofta klingar skevt i den offentliga debatten. Och visst – vi vill ju först och främst ha ett samhälle där alla medborgare får bra förutsättningar att leva. Men varför kan inte en politisk medvetenhet, handlingskraft och allmän välfärd få existera parallellt med välgörenhet och privata initiativ? Måste det ena hela tiden utesluta det andra?
Mest intressant tycker jag det blir när människor kräver någon slags moralisk renhet när det kommer till givande. Det var talande när galans programledarduo Filip och Fredrik, på sitt uppsluppna sätt, berättade att de kommer att ge 50 000 kronor var till UNHCR. ”Jaha, lätt för dem som är så rika!” var en kommentar som kom direkt i sociala medier. Som om det skulle vara mer moraliskt rätt att ge pengar om man inte är rik. Eller indignationen som en sådan här gala väcker över huvud taget: ”Fy för den svenska självgoda eliten som tror att de är så fantastiskt ädla” var en återkommande kommentar i mitt twitterflöde. Som om det vore mer moraliskt och ädelt att låta bli att ställa upp.
Jag är uppvuxen mitt i biståndsarbete och har på nära håll sett vad välgörenhet, ideella krafter och insamlade medel kan göra för skillnad. Visst, det finns maktaspekter kring välgörenhet som inte är helt enkla. Det finns inbyggda problem i den västerländska biståndstanken, som ofta historiskt har utgått från att människor bara är behövande och inget annat. Men som Hans Rosling så tydligt pekade på: i vissa lägen spelar det faktiskt ingen roll. Det är inte motivet bakom givandet som är viktigt. Det är resultatet. Och vi har helt enkelt inte råd att låta bli att ge.